Idag handlar mitt blogginlägg inte om böcker. Inte till att börja med i alla fall. Utan om mig, Mathias. Och varför jag startade min bokblogg Ordförrådet.
För tjugo år sedan skadade jag min nacke och rygg i en trafikolycka. En massa saker pajade; nerver, mjukdelar, muskler, diskar och även hjärnbarken fick sig en smäll. Sedan dess har jag haft kronisk värk i huvudet, nacken och axlar. Intensiteten varierar men grundnivån är hög. Ingen av mina skador syns på utsidan utan min värk är ett så kallat dolt handikapp.
Efter olyckan förändrades naturligtvis mycket. Att ständigt ha ont är den stora, uppenbara skillnaden från innan. Men lika svår utmaning är den långa och frustrerande vägen mot acceptens och framförallt att anpassa sig till ett liv med värk och slutligen inse att det kommer vara så här nu. Värken kommer inte försvinna. Hantera det eller inte, resultatet är detsamma.
Väldigt länge var jag bara arg. Arg på det mesta faktiskt. På allt som hade med skadan och värken att göra och lika ofta på saker som inte hade något med den att göra. Men att vara arg löste inget.
Det finns ingen manual för hur man bäst hanterar sin värk utan varje person måste finna det som fungerar för just sig själv. För mig är det många olika saker som tillsammans håller ihop livet. En viktig del är att göra saker jag tycker om. Det är här litteraturen kommer in. Jag älskar att läsa och jag älskar böcker. När jag läser får jag så mycket tillbaka; lugn, vila, stimulans och underhållning. Att jag inte kan sitta i samma ställning längre en ett par minuter ställer såklart till det men det finns många ställen och sätt att läsa på och man får lita på sin kreativitet. Eftersom jag började arbeta med litteratur ville jag ha en plats där jag kunde dela med mig av mina läsupplevelser och tankar och för ett drygt år sedan startade jag Ordförrådet. Här samlar jag allt jag skriver och mina reflektioner kring ämnet. Att skriva och få respons är något av det roligaste jag vet och det lyfter mig i min vardagsvärk. Det blir en slags smärtlindring i bokform och jag kan inte tänka mig en nyttigare eller roligare medicin.
/Allt gott, Mathias