Kvinnan på tåget av Paula Hawkins – recension

18 mars, 2016

Kvinnan på tågetJa, Kvinnan på tåget är bra.

Är den sensationellt bra? Nja, kanske.

Jag tror bokens enorma framgångar beror på två saker: Timing och osympatiska huvudpersoner. Kvinnan på tåget kom precis rätt då det fanns ett stort sug efter böcker som kunde jämföras med Gillian Flynns Gone Girl. En bok där man inte riktigt vet om det som berättas är sant med en allt annat än rekorderlig huvudperson.

Rachel i Kvinnan på tåget är inte en person du vill åka på semester med. Hon ljuger, super och är avundsjuk. Att hennes drickande ger henne stora minnesluckor gör bara det hela ännu bättre, då vare sig hon eller läsaren vet vad som egentligen pågår. Är det hennes eget blod på tröjan eller någon annans och hur kom hon hem igår kväll? Och varför ler mannen på tåget åt henne som om de delade en hemlighet.

Stilmässigt är boken lysande och svår att lägga ifrån sig. Det är nästan omöjligt att inte bli förbannad på Rachel när hon gång på gång ställer till det och klampar rakt in i situation efter situation som potentiellt skulle kunna bli hennes sista. Man blir arg för att man bryr sig om henne. Vill att det ska gå bra trots att hon sviker både de få vänner hon har kvar och sig själv.

Bokens styrka är motsägelsefullt också dess svaghet. Alla trådar, minnesbilder och resor (både mentala men också på det i titeln nämnda tåget) gör historien minst sagt rörig. Efter två tredjedelar kommer jag på mig att önska mig fram till slutet så att jag äntligen får veta hur allt hänger samma. Och visst, att önska sig fram till upplösningen kan vara något positivt, en sporre, men här blir det mest tröttsamt.

Den oundvikliga jämförelsen mellan Kvinnan på tåget och Gone Girl är förståelig. De har många tematiska och innehållsmässiga likheter men Hawkins når inte riktigt upp i samma stilsäkra nivå som Flynn. Men Kvinnan på tåget är en bra bok och står för något nytt och spännande i en genre som alltför ofta går på tomgång.

 

 

 


Ull av Hugh Howey – microrecension

23 februari, 2015

ullUlls första kapitel, ursprungligen en novell, är ett mästerverk. Ödesmättad, kittlande och med många frågor som ger skenbara lömska svar. En dystopisk värld där människor lever i en silo med hundratals våningar under mark. Ett till synes fungerande system som inte tål någon granskning råder och alla ifrågasättande leder till rengöring, dvs avvisning till ytan, dvs döden. Huvudpersonen Juliette är en ung mekaniker som av misstag utnämns till sheriff och därefter en virvelstorm av händelser, lögner och förräderi.

Tyvärr håller resten av boken inte samma grepp om läsaren som den urstarka inledningen och de 570 sidorna skulle mått bra av att vara kanske 400. Men liksom en klassisk Dickensroman krokas kapitlen ihop med cliffhangers och Ull blir snart utläst. En viss mättnad infann sig efter det i sammanhanget snabbt påkomna slutet. Två delar till finns. Kommer de bli lästa? Ja, men inte nu. 

 

 

 

 

 

 


Har ni läst Nessers senaste? Den av Paula Polanski?

12 januari, 2015

2015/01/img_0205.jpg

Jag har på det senaste stiftat bekantskap med en för mig helt ny författarinna vid namn Paula Polanski och hennes bok Straff. Boken släpptes i september 2014 och det var när jag, efter att ha läst på bokens baksida, blev intresserad och köpte bokhandelns enda exemplar. En detalj som gjorde mig extra glad var att den var översatt av Håkan Nesser och detta såg jag som en slags kvalitetsstämpel. Om Nesser hittat och översatt den kriminalroman jag hade i handen kunde den åtminstone inte vara helt ointressant.
Straff blev liggande ett tag som det ibland blir med impulsköpta böcker men när jag äntligen börjat läsa slog det mig att texten verkligen påverkats av sin översättare. Har man läst några böcker av Håkan Nesser känner man igen hans karakteristiska stil och parafrasering. Inte undra på att han gillade den här boken kom jag på mig att tänka då den på så många sätt påminner om hans egna sätt att berätta. Men kanske borde en erfaren förläggare någon gång på vägen höjt ett ögonbryn och påpekat att översättaren ska vara en så neutral instans som möjligt för att man inte ska förväxla texten för hans egen?
Eller hur var det med det egentligen? För desto längre in i boken jag kommer ju fler likheter tycker jag mig finna. Karaktärernas sätt att fungera kontra liknande i andra av Nessers böcker och hur själva bokens struktur är slående lik den i bland annat Himmel över London eller Levande och döda i Winsford.

För att få lite klarhet söker jag efter mera information om författarinnan, Paula Polanski, och kammar noll. På Albert Bonniers förlags hemsida finns inget och det slår mig i samma veva att jag inte ens vet vilket språk boken i original är skrivet på. På samma gång som jag söker info letar huvudpersonen i Straff också efter sanningen. I sin jakt har författaren Max (javisst är han också författare) mer eller mindre ofrivilligt dragits in i en historia där det är svårt att veta vad som är sanning eller lögn och vem som egentligen är vem. Och det är nu som jag blir mer eller mindre säker på min sak. Paula Polanski är Håkan Nesser. Så måste det naturligtvis vara och med ens får boken en helt ny dimension utanför sina pärmar. Vad som fäller avgörandet är när en av bokens karaktärer presenteras som just… Paula Polanski.
Varför Nesser valt att ge ut boken under pseudonym blir självklart, hans kriminalberättelse växer och slår ner sina rötter i vår egen verklighet. Snyggt och överraskande. Känner mig naivt stolt, och lite lurad. Efter att ha kollat recensioner upptäcker jag att vi är fler som delar den känslan. Skönt. Tack internet.

PS. Straff är för övrigt en riktig pärla. En lek med det narrativa där berättaren är medskapare och man inte vet vem som är på vilken sida av berättandets spegel. DS


Popmusik rimmar på politik – recension

18 november, 2014

popellerDen senaste veckan har jag blivit en plåga för min omgivning. Så fort det har funnits en radio i närheten har jag knäppt på den, i hopp om att en låt jag känner till ska dyka upp så jag med en nonchalant höjning på ögonbrynet kan säga ”Jaha ja, Rolling Stones… Undra om de har dåligt samvete för Sister Morphine” eller ”Visste du att det här faktiskt är en cover av en cover?” Om tv-nyheterna visar en debatt om kärnkraftsfrågan kan jag börja nynna ”Det började som en skakning på övre däck…” för att sedan på första frågande blick från min sambo berätta om låtens betydelse för folkomröstningen om kärnkraftens vara eller icke vara 1980. Jag har blivit en beräknande besserwisser och det är Anna Charlotta Gunnarssons fel.

Popmusik rimmar på politik är precis som titeln antyder, en bok om hur musik på många sätt är närbesläktad med politik. Låtar, artister och fenomen lyfts fram och placeras skickligt in i det för stunden rådande politiska klimatet och får på så sätt en mer förståelig innebörd och ett större djup. Allt detta utan att det på något sätt känns tillkrånglat eller sökt och med många personliga referenser och tidsmarkörer. Boken är trots sin breda faktabas väldigt enkel att ta till sig och har man dessutom ett visst musikintresse eller bara råkar ha växt upp under ett viss årtionde så hjälper det till i läsningen. En annan upplevelsehöjare är att alla låtar som diskuteras finns samlade i en spellista på Spotify så att man kan lyssna på den aktuella låten.
Boken är fylld av personfakta och bakom-kulisserna-historier men blir aldrig för den delen smaskig eller spekulerande. Kärleken till ämnet och till musiken är alltför stark och det enda som hindrar läsningen är de ständiga avbrotten för att lyssna på den låt som det handlar om. Ämnet för boken är stort och beröringspunkterna mellan musiken och politiken nästan oöverskådliga. Via ämnen som bostadspolitik, rasism, sexualitet och konsumtionshets ges inblickar och överblickar som kan hjälp läsaren förstå varför vissa saker som var så självklara då känns så verklighetsfrånvända nu.
Popmusik rimmar på politik är i år nominerad till Augustpriset i klassen Årets svenska faktabok och det är lätt att förstå varför. Den är personlig, initierad, ställer frågor och har ett helt eget soundtrack. Det är ganska bra jobbat för att vara en bok.

 

 


Speciella omständigheter av John Ajvide Lindqvist – microrecension

4 november, 2014

omstandigheterEtt par som väntar sitt första barn går på en visning som verkar för bra för att vara sann. Billigt, stort och i ett bra område. Bara en hake, den förre ägaren känner sig nödgad att meddela de som är där, via brev, att det finns något i källaren, som bara kommer ut på natten och som han aldrig sett.

Välkänt upplägg men inte desto mindre indragande. 43 sidor är inte mycket men mer än tillräckligt för Ajvide Lindqvist. Som vattnet som rinner runt runt på väg ner ner i en tratt väntar obevekligen sanningen längst där nere och fallet blir oundvikligt och skoningslöst. Jag blev rädd, på samma sätt som alltid, på samma sätt som i Människohamn och jag gillar det.

 

Novellix finner ni här

 


Mörka platser av Gillian Flynn

9 september, 2014

Jag har en hög i bokhyllan med böcker jag läst färdigt men ännu inte skrivit om. I takt med att den långsamt blir högre, växer också viljan att recensera dem. Men tiden räcker i vanlig ordning inte till och det blir liksom ingenting av någonting.
Men inspirerad av flera andra bokbloggare (främst Bokstävlarna) tänkte jag skriva micro-recensioner av dem. Korta men koncisa anmälningar, mera åt twitterhållet än halvsidor i dagstidningarna. Och först ut i mitt försök att lätta på den litterära bördan är Gillian Flynns Mörka Platser.

Mörka PlatserMörka Platser – Gillian Flynn. Utgiven av Modernista 2013
Libby Day överlever massakern på sin familj och storebrodern utpekas som gärningsman. 25 år senare ändras förutsättningarna och Libby tvingas gräva i det förflutna som hon själv varit med och skapat.
Boken är enastående. De skitiga skildringarna av dåtiden och nutidens amerikanska ekonomiska tillstånd och vad det gör med vanliga människor är skrämmande och Flynn skapar en trovärdig fond till sin välkomponerade historia. Mörk, oförutsägbar och riktigt bra.

 

 

 


Iskall feelgood från Kanada

11 april, 2014

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten av Pierre Szalowski

fiskar_andrar_riktning_i_kallt_vatten-193x300Förväntningar är kluriga. Ibland infrias de och ibland blir det något annat, något oväntat. Så var det med Fiskar ändrar riktning i kallt vatten. Då boken släpptes för lite drygt ett år sedan läste jag dess baksida och hade min uppfattning klar. Ett relationsdrama som utspelar sig i januari 1998 under den värsta isstormen som Quebec någonsin upplevt. En pojke får redan på att hans föräldrar ska skiljas och ber himlen om hjälp. Alltså, som Ang Lees film The Icestorm fast mera intensiv, tungsint och med massor av is.
Nu har jag läst boken. Det enda kalla i den är just vädret och de konflikter och tungsinne som finns är bara till för att värmas upp och användas som orsak till förståelse och vänskap. Fiskar ändrar riktning i kallt vatten är en feelgood-roman av bästa sort och jag läste den i tron att den var något annat. Blev jag besviken? Nej, snarare upplyft. Jag tillhör inte den kategori läsare som självmant skulle välja en feelgood roman framför någon annan typ av litteratur men kanske blir det ändring på det. Inte för att jag specifikt kommer leta efter dem men jag kommer i alla fall inte konsekvent och omedvetet sortera bort dem när jag väljer.
Bokens karaktärer är alla ganska vanliga och väldigt mänskliga med fel och brister. De bor på samma gata och när strömavbrott och kyla tränger sig på tvingas de ta hjälp av varandra och öppna sig och sina hem för nya möten och möjligheter. Äktenskap, hemligheter och rädslor avhandlas med ett i stunden tillfredställande djup men lämnar inga djupa bestående intryck då läsningen avslutats och isen töat bort. Men den behagliga värme som uppstod människorna emellan och hoppet det medför stannar kvar med en förhoppning om bättre och varmare tider.

Förlaget Sekwas hemsida finner ni här

 

 

 


%d bloggare gillar detta: