Kvinnan på tåget av Paula Hawkins – recension

18 mars, 2016

Kvinnan på tågetJa, Kvinnan på tåget är bra.

Är den sensationellt bra? Nja, kanske.

Jag tror bokens enorma framgångar beror på två saker: Timing och osympatiska huvudpersoner. Kvinnan på tåget kom precis rätt då det fanns ett stort sug efter böcker som kunde jämföras med Gillian Flynns Gone Girl. En bok där man inte riktigt vet om det som berättas är sant med en allt annat än rekorderlig huvudperson.

Rachel i Kvinnan på tåget är inte en person du vill åka på semester med. Hon ljuger, super och är avundsjuk. Att hennes drickande ger henne stora minnesluckor gör bara det hela ännu bättre, då vare sig hon eller läsaren vet vad som egentligen pågår. Är det hennes eget blod på tröjan eller någon annans och hur kom hon hem igår kväll? Och varför ler mannen på tåget åt henne som om de delade en hemlighet.

Stilmässigt är boken lysande och svår att lägga ifrån sig. Det är nästan omöjligt att inte bli förbannad på Rachel när hon gång på gång ställer till det och klampar rakt in i situation efter situation som potentiellt skulle kunna bli hennes sista. Man blir arg för att man bryr sig om henne. Vill att det ska gå bra trots att hon sviker både de få vänner hon har kvar och sig själv.

Bokens styrka är motsägelsefullt också dess svaghet. Alla trådar, minnesbilder och resor (både mentala men också på det i titeln nämnda tåget) gör historien minst sagt rörig. Efter två tredjedelar kommer jag på mig att önska mig fram till slutet så att jag äntligen får veta hur allt hänger samma. Och visst, att önska sig fram till upplösningen kan vara något positivt, en sporre, men här blir det mest tröttsamt.

Den oundvikliga jämförelsen mellan Kvinnan på tåget och Gone Girl är förståelig. De har många tematiska och innehållsmässiga likheter men Hawkins når inte riktigt upp i samma stilsäkra nivå som Flynn. Men Kvinnan på tåget är en bra bok och står för något nytt och spännande i en genre som alltför ofta går på tomgång.

 

 

 


Gissa novellen – Ny Legotävling på Ordförrådet!

24 februari, 2016

HmmmmElementärtSå var det äntligen dags för en ny Legotävling här på Ordförrådet! Den här gången har jag byggt en scen från en novell där du kanske, eller förmodligen, känner igen de båda huvudpersonerna. Frågan är emellertid inte vad radarparet heter utan från vilken novell scenen är hämtad. För att underlätta lite kan jag avslöja att novellen nyligen återutgivits på svenska och att en speciell ädelsten spelar en stor roll.

Skriv ditt svar i rutan nedan tillsammans med ditt namn och mailadress.

Fem lyckliga vinnare får varsitt exemplar av novellen hemskickade i brevlådan!

Tävlingen pågår till och med den 1:e mars. Lycka till!

Priserna är skänkta av bokförlaget Novellix!

 


Nådastöt av Louise Penny

21 mars, 2013

Ingen tycker om C.C.Poitier. Det är till och med så att de flesta avskyr henne och någon hatar henne så mycket att hen mördar henne, mitt på ljusan dagen framför ögonen på halva byn Three Pines invånare. Tillvägagångssättet är intrikat och krångligt men ändå är det ingen som ser mördaren utan alla tar för givet att det är en olycka. En konstig och oförklarlig olycka, men ändå.

Den sympatiske kommissarie Gamache kopplas in, som mer än gärna återvänder till Three Pines. Sist han var där (i Mörkt Motiv) fick han stifta bekantskap med några av invånarna och utvecklade en slags vänskapsrelation med ett par stycken av dem. Hans team är också på plats men det är osämja i leden. Ett gammalt fall ligger och pyr och även den så trygge Gamache tvivlar på sina tidigare beslut.

Nådastöt utspelar sig under julen vilket inte är helt obetydligt för historien och dess utveckling. Byn lever upp och om man gillade atmosfären och mysfaktorn i Louise Pennys första bok om Three Pines kommer man få sitt lystmäte. Det äts, dricks varm cider framför den obligatoriska brasan och det blir naturligtvis en snöstorm. Det är tryggt. Och det fungerar utmärkt. Trots att våldet är mera framträdande i Nådastöt är det ändå inte det centrala och avgörande. De annars nästan obligatoriska vändorna till bårhuset och nergrottandet i dna-analyser som är mer eller mindre standard i genren hålls på ett minimum. Istället är det relationerna som är i fokus och genom dem nystas fallet upp, bit för bit.

För den som gillar pusseldeckare och tycker om när det får gå lite långsamt rekommenderas Nådastöt varmt. Har du inte läst första delen om Kommisarie Gamache, Mörkt motiv, så kan jag rekommendera det då båda håller hög klass.

Originalets titel är Dead Cold och förlagets hemsida finner ni här: Bonnier. Bok tre om Three Pines heter Den grymmaste månaden och har precis släppts.

Boken kan köpas på bland annat  Bokia.seAdlibris och Bokus.com


Mörkt motiv av Louise Penny – Recension

3 november, 2012

Det är inte ofta det traditionella och välkända fungerar som en frisk fläkt men i en genre som kriminallitteraturen, där våldsbeskrivningarna blir allt mer utstuderade och antalet lik per kapitel eskalerat, känns Louise Pennys Mörk motiv just så. Jämförelsen med Agatha Christie och P. D James på omslaget är befogad, åtminstone i fråga om miljö och upplägg.

Den lilla byn Three Pines mister en morgon en av sina mest älskade medborgare i vad som först ser ut som en jaktolycka. Den avlidne, gamla Miss Neal, har träffats rakt i hjärtat av en pil och den erfarne kommisarie Gamache och hans team kallas in för att utreda det uppenbara. Men vistelsen i Three Pines blir längre än vad man först räknat med. Att det inte är frågan om en olyckshändelse står klart ganska snart, men att ens finna någon som har nått ont att säga om Miss Neal, än mindre motiv att mörda, verkar omöjligt.

Jakten på mördaren går lugnt tillväga. Gamache förhör byborna framför pensionatets öppna brasa ätandes nybakade cupcakes eller i den lokala bokhandeln sittandes i en skön läderfotölj. Allt omsorgsfullt inramat av småstadens höstliga förvandling och väntan på den årliga marknadsdagen. Det fina är, att tempot till trots så blir historien aldrig ointressant. Penny har en skön förmåga att blanda kvicka och ganska roliga dialoger med en djupare inblick i bybornas liv och hantering av deras väns bortgång. Ingen vill egentligen tro på det som hänt utan gnetar på med vardagen bäst de kan men med den obehagliga vetskapen att någon av dem är en mördare skavande långt inne i kroppen.

Armand Gamache må vara stöpt i samma form som många andra medelålders poliskommissarier men med flera förlåtande och sympatiska drag, som att han har svårt att se lik och får svindel så fort han vistas en meter över havet. Hans team kan vid första anblick även det se ordinärt ut. Här finns den gamla kollegan som känner Gamache utan och innan, den hårde chefen och nykomlingen som gör sitt första uppdrag på fältet. Stereotyperna till trots så rymmer gruppen en hel del dynamik och karaktärerna är respektfullt utmejslade och mänskliga. Då detta är den första boken om Gamache ser jag fram emot att lära känna dem alla mer ingående i kommande historier.

Mörkt motiv är ett välkommet miljöombyte för den som vill ta en paus från genrens för ögonblicket ganska breda mittfåra. Om du tillåter dig växla ner och stiga in i Three Pines öppna och varma famn kan höstmörkret kännas lite mysigare och lite mera spännande.

Orginalets titel är Still Life och förlagets hemsida finner ni här: Bonnier. Bok två heter Nådastöten och har precis släppts.

Boken kan med fördel köpas i din lokala bokhandel eller på nätet på bland annat Bokia.seAdlibris och Bokus.com


%d bloggare gillar detta: