Kvinnan på tåget av Paula Hawkins – recension

18 mars, 2016

Kvinnan på tågetJa, Kvinnan på tåget är bra.

Är den sensationellt bra? Nja, kanske.

Jag tror bokens enorma framgångar beror på två saker: Timing och osympatiska huvudpersoner. Kvinnan på tåget kom precis rätt då det fanns ett stort sug efter böcker som kunde jämföras med Gillian Flynns Gone Girl. En bok där man inte riktigt vet om det som berättas är sant med en allt annat än rekorderlig huvudperson.

Rachel i Kvinnan på tåget är inte en person du vill åka på semester med. Hon ljuger, super och är avundsjuk. Att hennes drickande ger henne stora minnesluckor gör bara det hela ännu bättre, då vare sig hon eller läsaren vet vad som egentligen pågår. Är det hennes eget blod på tröjan eller någon annans och hur kom hon hem igår kväll? Och varför ler mannen på tåget åt henne som om de delade en hemlighet.

Stilmässigt är boken lysande och svår att lägga ifrån sig. Det är nästan omöjligt att inte bli förbannad på Rachel när hon gång på gång ställer till det och klampar rakt in i situation efter situation som potentiellt skulle kunna bli hennes sista. Man blir arg för att man bryr sig om henne. Vill att det ska gå bra trots att hon sviker både de få vänner hon har kvar och sig själv.

Bokens styrka är motsägelsefullt också dess svaghet. Alla trådar, minnesbilder och resor (både mentala men också på det i titeln nämnda tåget) gör historien minst sagt rörig. Efter två tredjedelar kommer jag på mig att önska mig fram till slutet så att jag äntligen får veta hur allt hänger samma. Och visst, att önska sig fram till upplösningen kan vara något positivt, en sporre, men här blir det mest tröttsamt.

Den oundvikliga jämförelsen mellan Kvinnan på tåget och Gone Girl är förståelig. De har många tematiska och innehållsmässiga likheter men Hawkins når inte riktigt upp i samma stilsäkra nivå som Flynn. Men Kvinnan på tåget är en bra bok och står för något nytt och spännande i en genre som alltför ofta går på tomgång.

 

 

 


Gissa novellen – Ny Legotävling på Ordförrådet!

24 februari, 2016

HmmmmElementärtSå var det äntligen dags för en ny Legotävling här på Ordförrådet! Den här gången har jag byggt en scen från en novell där du kanske, eller förmodligen, känner igen de båda huvudpersonerna. Frågan är emellertid inte vad radarparet heter utan från vilken novell scenen är hämtad. För att underlätta lite kan jag avslöja att novellen nyligen återutgivits på svenska och att en speciell ädelsten spelar en stor roll.

Skriv ditt svar i rutan nedan tillsammans med ditt namn och mailadress.

Fem lyckliga vinnare får varsitt exemplar av novellen hemskickade i brevlådan!

Tävlingen pågår till och med den 1:e mars. Lycka till!

Priserna är skänkta av bokförlaget Novellix!

 


Vad läser du just nu Hans Gunnarsson?

5 februari, 2016
Hansgunnarsson

Foto: Martin Stenmark

Hans Gunnarsson är en av mina litterära idoler. Hans novellsamlingar Bakom glas och Februari gjorde så starkt intryck på mig att jag länge använde dem som måttstock till allt jag läste. Nu, många år senare har Hans Gunnarsson både novellsamlingar, romaner och filmmanus på sitt CV och hans senaste roman All inclusive tar med läsaren till en plats där inget egentligen är på riktigt. Eller är det kanske just precis det det är?…

På bokmässan i september fick jag chansen att träffa Hans och passade på att fråga:

Vad läser du just nu?

KantslagJag har just läst ut Hassan Blasims novellsamling ”Irakisk Kristus” och vandrat vidare i danska Dorthe Nors novellvärld i ”Kantslag”.

Vad var din första stora läsupplevelse?

Jag tror jag måste vidga svaret en smula till läsupplevelser. En författare som påverkade mig tidigt var Per Gunnar Evander samtidigt som en av mina första stora läsupplevelser var Dostojovskijs ”Brott och straff”. Klas Östergrens ”Gentlemen” bör nog också få komma med i sammanhanget.

AllinFinns det någon eller några genrer du fördrar, medvetet eller ej?

För mig har det blivit noveller och romaner, vilket i sin tur har sitt upphov i den läsning som föregick mitt skrivande. Jag har också skrivit en hel del filmmanus. Kanske borde jag ge mig på dramatiken också. Vem vet?

2666

 

Finns det någon bok du önskar du hade kvar att läsa, som du skulle vilja uppleva för första gången igen?

Svår fråga. Camus ”Främlingen”, kanske. Eller Raymond Carvers författarskap. Eller varför inte Bolanos ”2666” ­ en enastående rik, exakt och omtumlande roman.

Finns det någon författare som du anser förtjänar att lyftas fram, som inte har fått tillräckligt med uppmärksamhet och som borde läsas av fler?

Åke Smedberg.

Stort tack Hans Gunnarsson!

 


Ull av Hugh Howey – microrecension

23 februari, 2015

ullUlls första kapitel, ursprungligen en novell, är ett mästerverk. Ödesmättad, kittlande och med många frågor som ger skenbara lömska svar. En dystopisk värld där människor lever i en silo med hundratals våningar under mark. Ett till synes fungerande system som inte tål någon granskning råder och alla ifrågasättande leder till rengöring, dvs avvisning till ytan, dvs döden. Huvudpersonen Juliette är en ung mekaniker som av misstag utnämns till sheriff och därefter en virvelstorm av händelser, lögner och förräderi.

Tyvärr håller resten av boken inte samma grepp om läsaren som den urstarka inledningen och de 570 sidorna skulle mått bra av att vara kanske 400. Men liksom en klassisk Dickensroman krokas kapitlen ihop med cliffhangers och Ull blir snart utläst. En viss mättnad infann sig efter det i sammanhanget snabbt påkomna slutet. Två delar till finns. Kommer de bli lästa? Ja, men inte nu. 

 

 

 

 

 

 


Jag ringer mina bröder av Jonas Hassem Khemiri – Recension

30 april, 2013

20130503-110340.jpg

Det finns en passage i Jag ringer mina bröder jag aldrig kommer glömma. En konversation mellan huvudpersonen och en äldre släkting. Samtalet kommer i ett kritiskt skede i berättelsen och blir en andningspaus för både karaktärer och läsare. Det är avskalat, hudlöst och ärligt och fångar upp alla känslor och tankar som snurrat omkring i det kaos som de kallar verklighet.
Vad som sägs, de faktiska orden, minns jag bara fragmentariskt, men känslan de gav mig som läsare stannade kvar och finns där ännu.

Utgiven av Bonniers och finns hos bland annat Bokia, Adlibris och Bokus


Kärlek ända in i döden av Unni Drougge – Recension

8 november, 2011

Kärlek ända in i döden – Unni Drougge

Jag har aldrig tidigare läst något av Unni Drougge. Den vaga uppfattning  jag har om henne som författare och person har planterats i mitt huvud av löpsedlar och skriverier, om bråk och citat. Inget om hennes litterära kvalitéer eller förtjänster. Mediebilder har en tendens att ställa till det och skapa förväntningar grundade på just ingenting. Detta faktum tror jag, efter att ha läst Kärlek ända in i döden, är något Drougge är väl medveten om.

Kärlek ända in i döden är ett relationsdrama i retrospektiv. I återblickar nystas historien om ett sargat och ibland våldsamt förhållande upp i ett försök till förståelse och kanske, kanske en försoning. Två människor som älskar men som inte är kapabla att hantera de känslor och det ansvar som följer. Den ena är uppoffrande, den andra oerhört krävande och narcissistisk, ett förhållande dömt att misslyckas.

Novellens styrka ligger i sin kontext och associationskraft. På ett nästan omedvetet plan blir de förväntningar jag hade, baserade på vad jag trodde mig veta om författaren, en viktig ingrediens i byggandet av historien. Ofrivilligt färgas min läsning och blandas med berättelsen på ett mycket skickligt sätt.

Drougge utnyttjar novellens format på ett strålande sätt och visar prov på ett gediget konsthantverk. Litteraturen möter livet och tvärt om. Detta gör Kärlek in i döden till något av det bästa jag läst i år.

Novellen ingår i förlaget Novellix ambitiösa satsning att ge ut 12 kvalitetsnoveller årligen. Drougges bidrag är nummer två och när detta skrivs har just novell nummer 12 släppts.

Förlaget Novellix finner ni här

Boken finns både på Bokus och på Adlibris.


Recension av Natt – dikter av Susanne Halvardsson

28 september, 2011

Denna recension är publicerad i senaste numret av Biblioteket i Fokus.

Natt – dikter av Susanne Halvardsson

Att som poet ägna en hel samling åt att utforska natten är både modigt och riskfullt. Natten, liksom havet, har så länge det skrivits lyrik varit något av poesins mest omskrivna och symbolladdade ämnen. Risken att hamna på redan upptrampade stigar är stor och de egna associationer natten väcker hos en läsare är både många och personliga.

Så hur tacklar man då detta pregnanta ämne? Poeten Göran Palm valde i fråga om havet att totalt avdramatisera det hela genom att i dikten Havet kort konstatera att ”… Havet. Jaha.
Det är som på Louvren”. Eller så kan man, som Halvardsson här gjort, öppna alla sinnen på vid gavel och förvandla intrycken till en mäktig upplevelse.

Susanne Halvardssons natt är allrådande, självklar och oövervinnlig. Den absorberar allt som utmanar och utan ansträngning innesluts alla försök till motstånd i dess oreflekterade mörker. Trots sin dominans är den tidsbegränsad och dagen måste länge bygga upp sin styrka i växter, färg och vind för att slutligen bryta igenom. Ändå dröjer sig natten kvar och upphäver alla ögats dimensioner och avstånd innan den backar tillbaka in i skuggorna, väl medveten om sin återkomst. I en odyssé uppdelad i nio faser lotsas läsaren genom en natt som trots sin svärta är varm och inbjudande. Med återkommande motiv och i korta strofer ringar Halvardsson in natten och dess essens. Lätt och flyktig men med ett osvikligt organiskt minne. En plats man gärna tillåter sig att gå vilse i.

– mathias löf


%d bloggare gillar detta: