Kvinnan på tåget av Paula Hawkins – recension

Ja, Kvinnan på tåget är bra.

Är den sensationellt bra? Nja, kanske.

Jag tror bokens enorma framgångar beror på två saker: Timing och osympatiska huvudpersoner. Kvinnan på tåget kom precis rätt då det fanns ett stort sug efter böcker som kunde jämföras med Gillian Flynns Gone Girl. En bok där man inte riktigt vet om det som berättas är sant med en allt annat än rekorderlig huvudperson.

Rachel i Kvinnan på tåget är inte en person du vill åka på semester med. Hon ljuger, super och är avundsjuk. Att hennes drickande ger henne stora minnesluckor gör bara det hela ännu bättre, då vare sig hon eller läsaren vet vad som egentligen pågår. Är det hennes eget blod på tröjan eller någon annans och hur kom hon hem igår kväll? Och varför ler mannen på tåget åt henne som om de delade en hemlighet.

Stilmässigt är boken lysande och svår att lägga ifrån sig. Det är nästan omöjligt att inte bli förbannad på Rachel när hon gång på gång ställer till det och klampar rakt in i situation efter situation som potentiellt skulle kunna bli hennes sista. Man blir arg för att man bryr sig om henne. Vill att det ska gå bra trots att hon sviker både de få vänner hon har kvar och sig själv.

Bokens styrka är motsägelsefullt också dess svaghet. Alla trådar, minnesbilder och resor (både mentala men också på det i titeln nämnda tåget) gör historien minst sagt rörig. Efter två tredjedelar kommer jag på mig att önska mig fram till slutet så att jag äntligen får veta hur allt hänger samma. Och visst, att önska sig fram till upplösningen kan vara något positivt, en sporre, men här blir det mest tröttsamt.

Den oundvikliga jämförelsen mellan Kvinnan på tåget och Gone Girl är förståelig. De har många tematiska och innehållsmässiga likheter men Hawkins når inte riktigt upp i samma stilsäkra nivå som Flynn. Men Kvinnan på tåget är en bra bok och står för något nytt och spännande i en genre som alltför ofta går på tomgång.